Fem regionala prioriteringar för att stärka vårdens genomförandeförmåga, kapacitet och beredskap med medicinteknik

De fem prioriterade förslagen för dialoginbjudan baseras på strategiska samtal och workshops med representanter från hälso- och sjukvårdens olika delar, patientorganisationer, akademi, innovationsmiljöer och inkubatorer, samt industrin. Förslagen innebär inte primärt nya projekt, utan bättre samordning av redan befintliga funktioner. Dessa samstämmer även med färska rapporter från EU/EIC, OECD, WHO, Vinnova, IVA och FOI.

Fem regionala prioriteringar för att stärka vårdens genomförandeförmåga, kapacitet och beredskap med medicinteknik

De fem prioriteringarna för dialoginbjudan baseras på strategiska samtal och workshops med representanter från hälso- och sjukvårdens olika delar, patientorganisationer, profession, akademi, studenter, innovationsmiljöer och inkubatorer, industri, regionala och nationella aktörer samt innovationsprogrammets styrelse och noder. Förslagen innebär inte primärt nya projekt, utan bättre samordning och permanent integrering av redan befintliga funktioner. De gemensamma slutsatserna och förslagen samstämmer även med färska rapporter från EU/EIC, OECD, WHO, Vinnova, IVA och FOI.

Sammanfattning

Sveriges största utmaning inom medicinteknik handlar inte om brist på innovation, utan om hur lösningar omsätts i praktiken i vård och omsorg.

Idag sker införande och spridning av medicinteknik i stor utsträckning parallellt och regionalt, vilket leder till dubbelarbete, långsamma processer och att fungerande lösningar inte når alla patienter som skulle kunna ha nytta av dem. Samtidigt ökar trycket på vårdens kapacitet, ekonomi och beredskap.

För att möta dessa utmaningar krävs ett skifte; från enskilda initiativ till mer sammanhållna arbetssätt och gemensam systemkapacitet.

Denna dialoginbjudan pekar ut fem prioriterade områden där regionerna, tillsammans med nationella och internationella aktörer, kan stärka:

  • kapaciteten att införa och sprida medicintekniska lösningar
  • mer förutsägbara och effektiva införandeprocesser
  • tillgången till gemensam kunskap och beslutsunderlag
  • finansiering som leder till faktisk användning i vården
  • kopplingen till internationell utveckling och samarbeten

Utgångspunkten är att mycket av det som behövs redan finns, i form av kompetens, strukturer och initiativ, men att dessa i högre grad behöver samordnas, förstärkas och användas gemensamt. Det gäller även den innovationskraft som uppstår nära vårdens vardag, hos medarbetare, patienter och anhöriga, och som i högre grad behöver fångas upp, utvecklas och ges möjlighet att komma fler till del.

En utveckling av gemensamma samverkansstrukturer kan vara en del av lösningen, men behöver formas tillsammans med regionerna utifrån deras behov, prioriteringar och förutsättningar.

Målet är en vård där fler lösningar når användning snabbare, resurser används mer effektivt och patienter får tillgång till jämlik och robust vård, oavsett var i landet de bor.

Utgångspunkt för dialog:

Detta underlag är en grund för fortsatt dialog om hur införande och användning av medicinteknik kan stärkas tillsammans. Utgångspunkten är att regionerna även fortsatt har olika förutsättningar, prioriteringar och ansvar. Frågan är inte hur vården ska styras mer centralt, utan var gemensamma arbetssätt och delad kapacitet kan skapa värde utan att minska regional handlingsfrihet.

Genom att arbeta mer samordnat och bygga gemensam kapacitet kan vi tillsammans korta tiden från innovation till faktisk användning i vården, minska dubbelarbete och frigöra resurser, stärka vårdens kapacitet, arbetsmiljö och attraktivitet som arbetsplats, förbättra jämlikheten i tillgång till nya lösningar, samt öka robustheten i vårdsystemet och förmågan att hantera kriser.

Fem prioriteringar:

1. Gemensam kapacitet för införande och spridning av medicinteknik i vård och omsorg

Det saknas idag tillräckliga förutsättningar för samordnat införande och spridning av medicinteknik mellan regioner. Idag ligger ansvaret för implementering av medicinteknik i praktiken hos varje enskild region och ofta hos enskilda verksamheter.

Det innebär att lösningar som är tekniskt fungerande och kliniskt relevanta ofta stannar i begränsade pilotprojekt eller införs lokalt utan att spridas vidare. Varje nytt införande kräver omfattande arbete med behovsanalys, upphandling, juridik, utbildning och förändringsledning, arbete som i stor utsträckning upprepas i varje region.

Samtidigt finns betydande innovationskraft hos vårdens medarbetare, patienter och anhöriga genom erfarenheter av vårdens vardag och konkreta behov. Denna erfarenhetsbaserade innovation saknar ofta struktur för att fångas upp, utvecklas och spridas, vilket innebär att värdefull innovationskapacitet riskerar att gå förlorad.

Detta skapar höga transaktionskostnader, långsamma processer och en vård där tillgången till nya lösningar varierar beroende på var i landet man bor.

För att öka takten i införande och spridning behöver regionerna, tillsammans med relevanta nationella aktörer, utveckla gemensam kapacitet och arbetssätt.

Detta innebär att:

  • operativ kompetens för implementeringen i högre grad delas och samordnas
  • arbetssätt, processer och lärdomar återanvänds mellan regioner
  • förutsättningar stärks för införande och spridning över organisatoriska gränser, särskilt mellan region, kommun och vård i hemmet
  • lösningar som fungerar i en region snabbare kan komma fler till del
  • gamla processer, arbetssätt och tekniker kan fasas ut när nya lösningar skapar större värde
  • strukturer stärks för att identifiera, utveckla och sprida innovationer som uppstår hos vårdpersonal, patienter och anhöriga
  • dubbelarbete minskar och resurser används mer effektivt

För att stärka införande och spridning över tid behövs mer långsiktiga former för samverkan, erfarenhetsutbyte och delad kapacitet mellan regioner. Hur dessa bäst utformas behöver utvecklas tillsammans med regionerna och utifrån olika behov och förutsättningar.

2. Förutsägbara och effektiva införandeprocesser för medicinteknik

Införande av medicinteknik sker i ett komplext gränsland mellan regulatoriska krav, juridik, upphandling och vårdens egna processer. I dag saknas bland annat ofta samsyn kring hur olika regelverk ska tolkas i praktiken, vilket leder till variationer mellan regioner.

Osäkerhet kring exempelvis LOU, medicintekniska regelverk såsom MDR , dataskydd, evidenskrav – både regulatoriska, kliniska och hälsoekonomiska, samt ansvarsfördelning gör att införandeprocesser blir långa, svårförutsägbara och ibland mer restriktiva än nödvändigt. Detta påverkar både vårdverksamheter och leverantörer, och leder ofta till sena omtag eller att införanden inte genomförs alls. Särskilt mindre bolag har svårt att navigera dessa processer, vilket riskerar att begränsa tillgången till nya lösningar i vården.

För att skapa mer effektiva processer behöver regionerna tillsammans bidra till en mer enhetlig och möjliggörande tillämpning av regelverk.

Detta innebär att:

  • gemensamma tolkningar och vägledningar utvecklas
  • juridisk och regulatorisk kompetens delas och stärks
  • erfarenheter från upphandling och införande tas tillvara systematiskt
  • införandeprocesser blir mer förutsägbara och mindre resurskrävande

Detta kan med fördel stödjas av gemensamma funktioner eller befintliga nätverk, men kräver aktivt engagemang från regionerna själva.

3. Bättre överblick och beslutsunderlag inom medicinteknik

Idag saknas tillräcklig gemensam överblick över medicintekniska lösningar, vilka behov de adresserar, vilka erfarenheter som finns från användning och implementering samt vilka resultat som visats i praktiken.

Det finns också begränsade möjligheter att dela kunskap om tillgängliga testmiljöer, implementeringskapacitet och kompetenser som kan stödja införande och spridning. Det gäller även erfarenhetsbaserad kunskap och innovation som uppstår nära vårdens vardag och användning.

Detta innebär att regioner ofta behöver göra egna kartläggningar, utvärderingar och analyser inför varje beslut. Beslut fattas därmed på olika underlag och med varierande kvalitet, samtidigt som parallella processer pågår i flera delar av landet. Konsekvensen blir att relevanta lösningar missas, resurser används ineffektivt och strategiska sårbarheter i systemet inte synliggörs.

För att fatta mer välgrundade och strategiska beslut behöver regionerna i högre grad kunna dela, återanvända och bygga vidare på gemensamma erfarenheter, kunskap och lärdomar kring införande och användning av medicinteknik.

Detta innebär att:

  • information om lösningar, resultat och erfarenheter delas mer systematiskt
  • beslutsunderlag blir mer jämförbara mellan regioner
  • behov av parallella kartläggningar minskar
  • bättre förutsättningar skapas för prioritering och långsiktig planering

Bättre möjligheter att dela erfarenheter och skapa överblick över införande kan stärka mer välgrundade beslut och minska dubbelarbete mellan regioner. Hur detta bäst organiseras behöver utvecklas tillsammans med regionerna.

4. Finansiering som leder till införande och faktisk användning av medicinteknik

Sverige är i dag i hög grad beroende av internationellt kapital för att skala många medicintekniska bolag, vilket i grunden är positivt och en naturlig del av en öppen ekonomi. Samtidigt kan ett ensidigt beroende innebära att ägande, produktion och strategiska prioriteringar kring samhällskritisk medicinteknik flyttas utanför Sverige, särskilt i de mest kapitalintensiva skalningsfaserna.

Detta skapar ett tydligt glapp i de mest kritiska faserna, där lösningar ska gå från verifierade till implementerade i ordinarie verksamhet. Samtidigt saknas ofta finansierings- och upphandlingsmodeller som fullt ut tar hänsyn till införandekostnader, förändringsarbete och långsiktig systemnytta.

För regioner innebär detta att införande ofta behöver finansieras inom befintliga budgetramar, vilket ökar trösklarna för att testa och införa nya lösningar. För företag innebär det att de behöver bära risk och kostnader i införandefasen och förlita sig på att kunderna förstår och vill ha produkten senare, vilket många mindre aktörer saknar möjlighet till. Resultatet blir att lösningar som skulle kunna skapa nytta inte når användning, och att tidigare investeringar i innovation inte ger full effekt.

För att fler lösningar ska nå användning behöver regionerna tillsammans, och i samspel med nationella och europeiska finansieringssystem, bidra till att utveckla modeller som stödjer införande.

Detta innebär att:

  • finansieringsmodeller i högre grad stödjer långsiktig implementering, användning och spridning av lösningar i vården
  • modeller för riskdelning mellan vård och leverantörer utvecklas
  • gemensamma prioriteringar kan stärka möjligheten att nyttja externa medel
  • resurser används mer effektivt genom samordning

Att bygga långsiktig kapacitet för implementering och användning kan kräva gemensamma prioriteringar, investeringar och former för samverkan mellan regioner och andra relevanta aktörer. Hur detta bäst utformas behöver utvecklas tillsammans med regionerna.

5. Stärkt roll i internationella samarbeten, kunskapsutbyte och investeringar

Medicinteknik utvecklas och implementeras i en global kontext, där regulatoriska krav, standarder, investeringar och marknader är internationella. Samtidigt är regionerna centrala aktörer i att möjliggöra klinisk testning, införande och användning, vilket gör dem till viktiga noder även i internationella samarbeten.

Idag saknas dock en tillräckligt sammanhållen struktur för hur regionernas styrkor, såsom avancerad vård, testmiljöer och data, kan användas strategiskt för att både bidra till och dra nytta av internationell utveckling. Detta innebär att möjligheter till samarbete, investeringar och kunskapsutbyte inte tas tillvara fullt ut.

För att stärka Sveriges position och samtidigt skapa nytta i vården behöver regionerna i högre grad samverka även internationellt.

Detta innebär att:

  • regionernas testmiljöer och kliniska kapacitet kopplas tydligare till internationella initiativ
  • deltagande i internationella samarbeten och projekt stärks
  • möjligheter till investeringar och kunskapsutbyte tas tillvara bättre
  • svenska lösningar får bättre förutsättningar att att bidra till utveckling på bredare marknader

Långsiktiga former för samverkan och kunskapsdelning kan stärka regionernas möjligheter att bidra till och dra nytta av internationell utveckling. Hur sådana former bäst utformas behöver utvecklas tillsammans med regionerna.

Exempel på frågor för fortsatt dialog:

  • Hur ser ni på gemensamma åtaganden framåt?
  • Vilka delar lämpar sig för ökad samordning mellan regioner?
  • Vilket stöd skulle skapa mest värde i ert arbete?
  • Var ser ni störst behov av samverkan mellan region, kommun och vård i hemmet?

Kontakt

LENA STRÖMBERG
Programdirektör
lena.stromberg@mth4.se

SANDRA KASTÅS
Kommunikationsstrateg och Public Affairsansvarig
sandra.kastas@mt4h.se

Fyra prioriteringar för att göra medicinteknik till en motor för bättre vård, jämlikhet och krisberedskap

– samt en strategisk förstärkning för internationell konkurrenskraft